Q'eros

Q'eroindianerna, eller Q'eros, är inkaindianernas ättlingar direkt nedstigande led. Under de 500 år som har förflutit sedan conquistadorerna intog Peru har de levt mycket avskilt uppe i Anderna. Tack vare den mycket begränsade kontakten med det västerländska samhället har de bevarat många av de myter, sedvänjor och kunskaper som de har förvaltat sedan inkarikets fall på 1500-talet. Av andra indianstammar kallas de "förvaltarna av den uråldriga kunskapen".

Inom akademiska och antropologiska kretsar trodde man att dessa kunskaper om den forna inkakulturen hade gått förlorade för all framtid. Men mot slutet av 1940-talet fick en peruansk antropolog vid namn Oscar Nuñez del Prado, som även deltog i utgrävningarna av Machu Picchu, syn på en grupp indianer vid en inhemsk festival. De var klädda i tyger som var vävda på det sätt, och bar samma typer av mönster och färger, som de tyger som fanns avbildade från 1500-talet. Han sökte kontakt med dessa indianer, och när det så småningom framgick hur mycket av de forntida kunskaperna de hade bevarat orsakade detta en antropologisk sensation. En kort tid senare ledde Oscar den första antropologiska expeditionen någonsin upp till Q'eros byar och utforskandet av de forna kunskaperna skulle komma att bli hans livsverk.

Bland dessa kunskaper finns den andliga tradition med tillhörande verktyg för energiarbete som har gått i arv från inkapräst till inkapräst, så kallade paqos, genom seklerna. Dessa traditioner fångade intresset hos Oscars son, Juan Nuñez del Prado, även han antropolog och professor (numera emeritus) vid Universitetet i Cuzco, som ville studera Q'eros religiösa trossystem och ritualer. Vid efterfrågningar fick han veta att den högst ansedde då levande paqon var en man vid namn Don Benito Q'oriwaman. Han sökte upp Don Benito, och det mötet förändrade hans liv. Han fick vara med om upplevelser som han inte kunde förklara rationellt eller vetenskapligt, och bestämde sig för att bli Don Benitos lärjunge. Han studerade sedan för Don Benito samt tre ytterligare mästare under ett drygt decennium, innan han själv började undervisa.

En av Juans elever blev den amerikanska psykologen Elizabeth Jenkins, som sedermera skulle komma att skriva boken Inkans återkomst om sina upplevelser med Juan och Q'eros. Denna bok översattes till ett flertal olika språk och väckte ett intresse i Nordamerika och Europa för kunskapstraditionen från Q'eros. Juan börjde resa runt för att undervisa, och kom bland annat till Sverige genom min gode vän Jan Åströms försorg. Bland Juans första svenska elever fanns Jan själv, hans dotter Cecilia, Susanna Carlsson, Krister Fast och jag själv, och vi bildade den ideella föreningen Inka Spirit för att hjälpa till med att bevara och förmedla denna tradition och ge aktivt bistånd till Q'eroindianerna. Ett par år senare fick vi sällskap av Liv Lundgren, Mats Willemark och Eva Larsson i föreningens styrelse. Sedan ett par år tillbaka ingår Inka Spirit även i en internationell förening, Tawantin, av paqos från hela Europa, Nordamerika och Sydamerika, grundad av Juan.

Q’eroindianerna lever under mycket fattiga och karga förhållanden långt uppe i Anderna. De hade en hög spädbarnsdödlighet på grund av bristen på rent vatten på nära håll, men genom bidrag från föreningar som arbetar med traditionen, bl a vi i Inka Spirit, har de nu fått nya vattenbrunnar och spädbarnsdödligheten har sjunkit. De har också fått skolor i sitt eget närområde, och ett omfattande projekt för hälsovård är så gott som klart.

I och med de ökade kontakterna med den västerländska kulturen har många av de yngre bland Q'eros börjat intressera sig för livet i Cuzco och andra större städer, och det finns inte längre ett lika stort intresse för att gå vidare i sina äldres fotspår och t ex utbilda sig till paqo. Antalet paqos, framför allt skickliga och högt stående sådana, har krympt och bevarandet av de kunskaperna är inte längre bara en intern angelägenhet för Q'eros. De och deras bergsandar, apus, har uttryckligen förklarat att det nu är vår tur att hjälpa till, vår tur att förvalta och föra arvet vidare. De av oss som har valt denna tradition som vår primära andliga väg har även valt att axla ett ansvar för att hjälpa till med att bevara den, och att utbilda alla som känner sig dragna till den. Boken Inkamästarnas arv är ett led i det ansvarstagandet.

Den som vill läsa mer om Q'eros och deras samhälle, och inte har svårigheter med att läsa på engelska, kan med fördel beställa Elizabeth Jenkins andra bok, Journey to Q'eros, som finns att beställa från hennes hemsida: www.inka-online.com.